Utube

Händer. Händerna som fanns överallt, tog på henne.

Hon satte sig raklång upp i sängen. Var det en dröm? Tänkte hon. Hon kunde inte längre skilja på drömmarna och verkligheten, om händerna som kom smygandes om kvällarna, som tillhörde monstret som skulle föreställa hennes pappa.

Hon lade sig ner igen, kallsvettig. Hon var ganska van nu. Van vid oroliga nätters av sömn, van vid händerna som tog på henne, på de ställen där dom inte borde finnas. Aldrig få vara trygg i hennes egen säng som innan dagen för omrking ett par år sedan alltid känt så trygg, täcket som hade känts oigenomträngligt när hon var mindre, täcket som hon hade trott att ingen kunde skada henne under. Hon somnade om.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kristina väckte henne klockan 7. Lika glad som vanligt. Ovetandes om vad som försiggick i hennes hus. Hon intalade sig precis som vanligt att allting var perfekt, trodde aldrig ont om någon annan. Dock tänkte hon på det ibland, undrade varför hennes älskade Fredriks dotter hyste sånt hat emot honom, till en början hade hon bara trott att det var en dålig period precis som alla relationer måste ha, men efter ett år förstod hon att det var på riktigt. På senaste året hade hon blivit frånvarande och onårbar, till skillnad från innan då de hade haft bra kontakt. Det var som om flickan vart hennes egen dotter, sedan hände något och plötsligt hade det där hatet kommit fram. Den innan så glada, roliga 14 åringen var som förbytt. Hon vaknade så fort Kristina drog upp gardinerna, satte sig upp i sängen och gav henne ett halvhjärtat leende. Hon återgäldade det. Hon kunde inte låta bli att spinna vidare sina tankar, de tankar som hon så ofta bara skjöt undan. Hon ville liksom inte se det, hon orkade inte. Det var säkert bara en tonårsgrej tänkte hon, trots att hon innerstinne visste med säkerhet att det var något djupare än så. En människa förändras inte så drastiskt på ett år, man skapar inte en  djup asky mot en familjemedlem bara sådär. Något hade hänt, hon önskade bara att hon visste vad.

 

Hon hade precis plattat färdigt håret och skulle lägga på sista lagret av mascara när hennes mobiltelefon ringde, den vanliga sony ericsson signalen som fick en att automatiskt titta runt efter luren. Det var Anastacia.

-         Ah hallå?

-         God morgon gumman! Hur är det?

Anastacias röst fick en alltid på betydligt bätte humör, det var fredag och hon hoppades att hennes bästavän hade hittat planer för kvällen. Hon orkade inte vara hemma, Fredrik skulle ju vara där.

-         Bra, bra. Själv då?

-         Tiptopp här! Hörru, vad gör du ikväll?

-         Samma som du antagligen! Har du någon idé eller?

-         Klart! Fest på söder, hos Sofia. Duvet hon i eriksdal, blond. Typ rätt kort.

Hon visste precis vem Anastacia snackade om. En ganska så söt tjej, dock ingen hon var direkt nära med. Men de hade snackat ett par gånger när de träffats på stan eller på någon fest.

-         Jaha, hon. Men absolut, låter skitkul! Vilka andra kommer?

-         Du vet dom vanliga, söderbarn typ. Några från skolan ockå.

-         Skitbra. Men du jag måste dra till tuben nu, vi snackar mera i skolan.

-         Perfa, ciao!

Planer för kvällen. Perfekt! Det var bara dricka som saknades, hon skulle säkert kunna ta lite ifrån Fredrik och Kristinas barskåp, fast hon hade ju iförsig pengar så de skulle kunna dela på en flaska. Det var inte svårt att få tag i, hon hade många vänner. Fast bara en som Anastacia.

 

I skolan var det stöktigt som vanligt på fredagar, helgens förväntningar låg i luften precis som längtan efter sommarlovet. Det var inte många veckor kvar nu, solen sken och vårtecknena hade varit synliga sedan länge. Hon hade ännu inte några planer inför kommande sommar, hon hoppades av hela sitt hjärta att hennes värsta farhågor inte skulle besannas. Dvs en sommar på landet med Fredrik och Kristina, hon skulle inte stå ut. 2 månader utan hennes vänner. 2 månader med de där händerna, med monstret. Nej, hon skulle aldrig stå ut. Kanske kunde hon nästla sig in i Anastacias sommarplaner. Om mamma fortfarande funnits hade hon skuppit oroa sig. Hon saknade henne så det gjorde ont. Flera gånger hade hon funderat över om det verkligen var värt att leva, när hennes älskade mamma helt plötsligt bara försvinnit. Varför? Vad hade hon gjort för att förtjäna detta helvete till tillvaro?

- Hörru!

Hon vände sig om och mötte en leende Anastacia. Hon var snarlikt en ängel då hennes långa blonda hår dansade i vinden och liksom strålade i solen. Hon avundades Anastacias hår, själv hade hon inte alls lika långt hår och var dessutom tvungen att hålla på med sitt jävla löshår för att nå den längd som man förväntades ha på svallet, men så jobbigt var det inte. Båda två såg riktigt somriga ut, vädret hade tillåtit lite svalare kläder och idag hon valt en kort tunika med jeansjacka till medans Anastacia körde på shorts och linne.

-         Hur blir det ikväll? Har du dricka?

-         Jag sa ju imorse att jag kommer. Nej fast jag har pengar så vi kan ju fixa, annars kan jag nog ta lite hemifrån men jag är inte säker på att det kommer räcka.

-          Jaha, just ja! Anastacia fnissade åt sin glömskhet.

-         Okej det är jättebra för jag har också pengar, vi kan ju dela på en flaska? Och ifall du tar hemifrån blir det häxblandning, så jävla ofräscht.

-         Perfekt! Har du någon att köpa av då? Annars kan säkert Fille fixa, bara så jävla jobbigt att åka ända till sköndal.

-         Jag har redan frågat Mario, i säkerhetsskull, så vi fixar det efter skolan. Han möter oss i thorildsplan, 180 för en liter. Skitbra!

Klockan ringde 9 och de gick åt varsitt håll. Det var inga jobbiga lektioner den dagen. Svenska, engelska, hemkunskap och sista lektionen bild. I bild hade de Per, en kort gubbe runt 50. Han var både förvirrad och lat, så han skulle ändå säkert inte komma vilket betydde att hon skulle få sluta tidigt.

Dagen gick snabbt och precis som hon trodde fick de sluta tidigare, redan klockan ett istället för två som iochförsig också varit tidigt för Sofiaskolan där de alla dagar utom just fredagar slutade runt 3-4 snåret.

Hon fick vänta en halvtimme på Anastacia som var ett år äldre och gick i nian. Till skillnad från många andra skämdes aldrig Anastacia över att hennes bästavän var ett år yngre, ant                                              agligen för att hon inte var någon att skämmas över. Hon var snygg, mogen och såg bra ut. Hon kände många och hade aldrig haft problem att få några killar heller. Så det var nog inte så konstigt, och hela skolan visste att de hörde ihop. Som Piff och Puff. Tillslut kom Anastacia, lika glad och entusiastiskt inför kvällen som tidigare, som alltid.

 

Hon satt och kollade ut genom tunnelbanans fönster. På stockholms stad som svischade förbi. På människorna som gick utanför. Var det någon som hade det som henne? Var hon ensam om sin hemlighet? Skulle det varit annorlunda om mamma fortfarande hade funnits?

 

Anastacia satt och kollade på sin bästavän mittemot. Hon var orolig för henne, hon hade blivit så tyst och fundersam. Hon tyckte inte om att se henne såhär. De hade känt varandra sen förskolan och hon hade alltid varit glad av sig, nu var hon plötsligt tyst. Hon undrade stilla för sig själv hur det hade varit om hon inte blivit såhär. Hon skulle antagligen varit varje fests medelpunkt, nu slutade hon varje kväll kräkandes inne på toaletten.

 

 

Hon väcktes ur sina tankar.

-         Hur är det egetnligen? Anastacia kollade på henne, med en bekymrad blick.

Mest av allt skulle hon vilja berätta, dela med sig av den största hemligheten hon någonsin bärt på. Kanske skulle hon ta modet til sig och berätta hur det var? Anastacia kanske skulle kunna hjälpa henne. Men hon vågade inte. Allting skulle bli förstört, hon skulle nog aldrig vilja se henne mera och hon skulle väl heller aldrig mer kunna visa sig. Hon vågade inte riskera att förstöra det som gjorde henne glad, förstöra färgen i hennes annars gråa liv. Vem skulle vilja känna någon som var så svag? Någon som var äcklig. Äcklig var ordet. Hon lät honom ta på henne, hon kunde inte ens säga ifrån. Svag och äcklig. Vem vill ha en bästavän med dessa egenskaper?
- Va? Jaha nej.. är bara lite trött.

Anastacia såg på henne, studerade hennes ansikte. Hennes näsborrar vidgades lite och rösten var osäker. Hon visste när hennes bästavän ljög för henne, och det gjorde ont att veta att hon dolde något. Så hade det aldrig varit tidigare. Och trött var hon aldrig. Vad kunde det vara som var så farligt? Som var så viktigt och antagligen stort eftersom hon inte ens kunde berätta det för Anastacia, som hon känt sen barnsben. Hon var så söt när hon satt där, fint långt brunt hår och ett nära prefekt ansikte. Hon hade fina kindben som Anastacia avundades, och söta skrattgropar som syntes inte alltför ofta nuförtiden. Ögonen dock fulla av sorg.

-         Jaså.. Men du kan ju inte vara trött ikväll, det är ju fekkeh! Utropade Anastacia. En gammal gubbe bredvid de sneglade konstigt på de. De fnissade lite och kollade på varandra.

 

Mario satt på en bänk i solen. Hon hade träffat honom en gång tidigare men Anastacia kände honom ganska bra, de hade varit tillsammans för runt ett halvår sedan men slutade som vänner. Han var solbränd och hade mellanblond hår och bruna ögon, snygg var han, exakt som alla andra i Anastacias långa rad av killar. Han ställde sig upp när han fick se dom och de gav honom varsin kram.

-         Tjenare tjejer! Ni har pengarna va? Hinner inte stanna och vara social, jag måste vidare.

-         Japp det har vi! 180 va?
Anastacia gav honom pengarna och en puss på kinden. Han log lite generat och gav henne sedan flaskan. Explorer. I princip den sämsta vodkan man kunde få tag i, men det var inte så noga, man skulle ju ändå blanda ut det. Mario sa hejdå och gick vidare.

-         Vart ska vi nu då? Frågade hon Anastacia.

-         Vet inte.. Vi kanske kan sticka hem till dig?

Hon var tvungen att fundera lite över saken. Klockan var 2 och han skulle inte komma hem förens middagen, dvs vid 5 tiden. Det var lika bra att de åkte hem nu, så kunde hon hämta grejer medans bara Kristina var hemma.

-         Ja så kan vi göra. Vi hämtar grejer hemma hos mig, och sen drar vi till dig och fixar oss. När ska vi dra till Sofia då?

-         Ingen aning, det är liksom drop-in men vi kan ju satsa på att komma dit runt halv 10 eller nåt. Så jävla segt att vara där först.
Hon stämde in med Anastacia. Men inte för sent heller, man ville inte komma dit helt nykter medans alla andra är stupfulla. Halv 10 skulle bli bra.

 

 

Precis som hon trodde var bara Kristina hemma. Lika gullig som vanligt. Hon hälsade vänligt på Anastacia och undrade om de inte skulle ha lite fika. Hon skulle precis avböja det smålockande erbjudandet när Anastacia glatt svarade.

-         Absolut!

-         Vad trevligt! Jag kan göra iordning lite kladdkaka medans ni tjejer gör vad ni nu kom hit för.

-         Men vi hinner faktiskt inte, ska bara ta lite saker sen drar jag för jag ska slagga hos Anastacia inatt.

Kristina såg besviken ut, nästan lite uppgiven vilket Anastacia tydligen lade märke till.

-         Sluta tjura nu, vi hinner visst. klart vi ska ha fika!

Kristina sken upp, och gick in i köket.

 

De gick in i hennes rum och Anastacia satte sig på sängen. Solen sken in genom det stora fönstret som tog upp nästan en hel vägg. Rummet var stort, lufitgt och väldigt modernt inrett. Allting gick i vitt och hennes föräldrar hade lagt ner mycket pengar på det. Hon erinrade sig hur hennes mamma lagt ner så mycket jobb för att skapa det perfekta flickrummet. Tidigare hade väggarna varit tapetserade i rosa och möblerna i ljus björk. Hon hade haft ett nät runt sängen så varje gång hennes föräldrar kom in för att stoppa om henne kände hon sig som en prinsessa.

Nu hade Fredrik målat allting vitt, och inredning gick i svart. Hon ville inte erkänna att hon kanske föredrog rummet som det såg ut nu, men att han bara tog bort, målade över, det fina prinsess torn som hennes mamma skapat åt henne kändes som att han bara ville ha bort henne. Och till råga på det hade det inte tagit lång tid förens han träffade Kristina.

Hon hade egentligen inget emot Kristina och de kom förvånansvärt bra överens med tanke på omständigehterna men samtidigt hade det varit svårt att acceptera att det fanns en ny kvinna i huset, som om hon försökte ta hennes mammas plats. Och hon ville inte släppa sin älskade mamma, aldrig.
- Jaha, vad är det jag ska ta med mig då?
- Ehm.. Pengarna är ju det viktigaste. Sen måste vi bestämma vad vi ska ha på oss ikväll, vi kan ju matcha!
Sade Anastacia glatt, som om hon kommit på en livsavgörande idé.

-         Ja, det skulle vara supersött! Vad ska vi köra på då?
- Något somrigt. Ja, nu vet jag! De där kjolarna vi köpte förra veckan och ett vanligt linne till det och jeansjacka. Och klackar såklart.
Anastacia hade verkligen ett öga för mode, tänkte hon. Det var nästan bara tack vare henne som hon hade en så pass bra, modern stil. Anastacia hjälpe henne alltid att hitta nya plagg och oftast köpte de likadana, folk tog de iband för tvillingar.

-         Det blir skitbra! Vi kan ju ta de där vita höga, i gladiator modell typ. Det borde ju funka.

-         Precis vad jag hade tänkt! Åh, jag är så jävla taggad!

Hon stuvade ner sina saker i hennes förvånande nog äkta Guess bag, hon tog inte med sig så mycket. Kläderna hon skulle ha ikväll, hennes mammas gamla t-shirt att sova i, rena underkläder och hennes smink necessär. Kristina kallade till fika. 

De slog sig ner vid köksbordet. Precis som Kristina lovat hade hon bakat kladdkaka åt de. Vad gullig hon var tänkte hon, bakade kladdkaka mitt sådär på dagen för att servera till flickorna. Skulle hennes mamma gjort likadant? Hon skämdes över sina tankegånger. Klart hennes mamma skulle ha gjort, Kristina var inte bättre. Inte någonstans.  Anastacia och Kristina satt livligt och diskuterade, själv sa hon inte ett knyst. Både Kristina och Anastacia var sådana personer

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hon heter Fiona.

Plötsligt slutade hon andas och hon bara låg där. Lealös och stirrade på åskådarna med tomma, livlösa ögon.

Hon hette Fiona.

Och nu fanns hon inte längre.

 

.